Se det snöar, ja se det snöar...

Tittade väderleksrapporten på tv igår och det visade sig att det pissiga vädret ska fortsätta. Jag kan vid det här laget kanjit för "lågtryck" men jag blev lite förvånad när det såg ut som att det faktiskt skulle snöa idag. Tänkte inte mer på det förräns jag tittade ut under en av rasterna i skolan och såg hur snöblandat regn föll utanför.

Jag är i alla fall på bättre humör idag trots att lägenheten är iskall och golvet känns som is. Gudars, vad skulle jag inte ge för en välisolerad lägenhet med värme-element längs väggarna. Jag säger detta fullkomligt medveten om att jag kommer att få äta upp vartenda ord när högsommar värmen kommer igång och Tokyo förvandlas till en bakugn.

Världens snällaste människa?

Helgens varma och vackra väder följdes av den pissigaste veckan hittills. Det har varit genommulet, kallt och regnigt hela veckan och det verkar som det kommer fortsätta ett bra tag till. Humöret har sjunkit i botten och detta tillsammans med stressen jag känner över att göra bättre ifrån mig på nästa prov och det faktum att jag har tänkt börja leta efter ett extrajobb för att få pengarna att räcka längre har gett det väntade resultatet: depression.

Jag sitter i klassen och förstår ingenting. Alla ord jag har lärt mig är som bortblåsta, likaså all grammatik och jag känner inte igen en enda kanji. Alla andra i klassen tycks kunna allt utantill, själv är jag övertygad om att jag är den dummaste människan i skolan. Tack och lov så lägger Hassan, som sitter bredvid mig, märke till detta och börjar peppa upp mig, förklarar vad det är läraren har sagt och hur verbet ska böjas. Han ger mig också tips på hur jag ska slappna av så att inte min nervositet ska sätta käppar i hjulet och inte gör det svårare för mig att plugga genom att övertyga mig själv om att jag ju ändå inte kan det.

Hassan är politisk flykting från Iran och han har bott i Tokyo i två år. Han är hela klassens pappa och hjälper alltid till när någon behöver det. De gånger han följer med och äter lunch med resten av oss så brukar han alltid betala för oss alla, trots att vi försöker betala vår del. Det är helt enkelt det persiska sättet, som han säger. Under dagens lunch på den indiska restaurangen så förklarade han för mig att han också har svårt att få in allting som vi får lära oss och att detta troligen beror på att vi två är de äldsta i klassen och att våra skallar därför är fyllda med så mycket annat redan. Han berättade även hur han gör, först lägga sig och slappna av en timme eller två och sen börja med pluggandet. Ta en paus då och då så går det lättare.

Jag ska defintivt pröva på det, han har i alla fall fått mig på mycket bättre humör. Jobbsökandet väntar jag med tills det har blivit en rejäl humörsvängning men det känns i alla fall inte längre som en omöjlighet. Därför skulle jag vilja ge priset till Hassan för att ha vunnit i kategorin Världens Snällaste Människa.

Bråttom, bråttom.

Mycket att göra den här veckan. I onsdags hade vi mitt termins prov så dagarna innan gjorde jag i stort sett inget annat än pluggade. Det hjälpte tyvärr inte så mycket, för att få godkänt skulle man ha minst 70 % rätt och jag hade 59. Jag får helt enkelt ta i bättre på sluttermins provet, det är den som är viktigast.

Efter detta så har vi arbetat med vårt nästa uppdrag nämligen att skriva ett kort tal som vi ska hålla för klassen och sen ska det vara speech-contest fredagen 6: mars. För att göra det lättare för oss så har vi fått ett ämne att tala om nämligen ett kanji tecken som uttalas på samma sätt som skolans namn: kai. Det finns ett gäng av dem men jag valde det som betyder möte och jag har skrivit ett mycket kort tal som jag idag har ägnat åt att översätta till japanska.

I fredags hade jag lite filmkväll här med en kompis som kom över. Han tog med sig sin laptop fylld med filmer och sen vart det film och öl för resten av natten. Lördagen gjorde jag inte så mycket på än att vara bakfull.

Idag däremot tog jag en lång promenad för att se mig omkring i grannskapet med hjälp av en karta som jag fått på ward-office. Som ni kan se på bilderna så hittade jag rätt mycket, ett tempel och en liten sjö som är förbunden med en kanal. Några av träden har börjat blomma så smått och så länge solen är uppe så känns det att det långsamt börjar bli varmt. Bara en vecka kvar av februari, sen är vi inne i mars och det är tydligen då som våren börjar komma till stan.

Jasons återkomst.

Igår eftermiddag så höll jag som bäst på med att göra i ordning mat när Kyle ringer upp. Det visar sig nämligen att remaken av "Friday the 13th" ska ha premiär fredagen den trettonde även i japan. Japan är känt för att ha sina premiärer på västerländska filmer ett antal månader efter resten av världen så det kom som en överraskning.
I vilket fall som helst, skulle jag vilja hänga med och se filmen? Om jag ville se filmen? Skiter björnar i skogen? Jag försöker visserligen leva på en budget men ibland måste man få unna sig nåt.
Jag följde med och det var ett härligt återseende av mitt favoritmonster sen tonårstiden. Jag kommer fortfarande ihåg 80-talet då det kom en ny "Fredagen den 13:e" film om året som alltid blev totalt sönderklippt av den tidens filmcensur. Den här nyinspelningen var ett väldigt underhållande återseende av de filmklicheer som hörde till serien, nämligen massor av sex och våld. Det finns många sätt att ha ihjäl folk på med en enkel machete.
Dessutom hade jag tidigare på dagen fått ett paket från Masae från Sapporo. Det innehöll två små paket med choklad. Det är nämligen alla hjärtans dag idag och chokladindustrin gör sitt bästa för att få folk att köpa så mycket choklad som möjligt till darling. Choklad är något som jag verkligen saknar med sverige, den verkligt goda mörka chokladen är nämligen inte speciellt billig eftersom den importeras.
Så, då har jag prövat på bio i Japan. Nästa gång jag sätter mig i en biosalong här kommer vara nån gång efter 28/3 då den av mig och många andra efterlängtade premiären på filmatiseringen av Alan Moores serieroman "WATCHMEN" har japan premiär. Halleluja mina vänner, halleluja.
Som grädde på moset så gifter sig dessutom min lillebror Jesper idag, mer om det senare.

Dags att kalligrafera!

Så var det dags för kulturtimmen igen. Orsaken till att jag återkommer till det här ständigt tror jag är för att resten av skolveckan är inte särskilt speciell. Vi går igenom den senaste grammatiken och dagens kanji och sen är dan plötsligt slut. Kulturtimmen livar upp lite i vardags rytmen med att vara lite annorlunda och jag tror att vi alla ser fram mot det.

Idag så var det i alla fall kalligrafi som gällde så det var fram med penslar, bläck och papper. Först så fick vi öva vissa särskilda penseldrag och sen fick vi öva oss på att skriva den kanji vi hade valt. Till sist så fick vi måla den på ett papper.

Min består av 2 kanji, den övre som är KAERU som betyder återvända, komma tillbaks och den undre som är KUNI som betyder land. Om man sätter ihop dem som på bilden får man ordet KIKOKU som helt enkelt betyder "att återvända till sitt hemland". Och nej, det är inte en antydan om att jag lider av hemlängtan. Jag är alldeles för upptagen med att plugga, leva snålt och längta till körsbärsblomningen.

Det är förresten min namnteckning skriven med katakana som finns på sidan av pappret alldeles under namnet på vår klass, 2 M 2.

SUMO!!

På söndan var det dags för mitt livs första sumo-match. Skolan brukar arrangera alla möjliga sorters aktiviteter och den här gången vi köpa biljett till en hela dag i Tokyos sumo stadium. Man satt visserligen väldigt högt men nog tycker jag att man såg bra ändå. Jag fick sällskap med några andra från skolan och det var rätt häftigt att hänga med i matcherna. Det hela pågick från kl. 11.00 till 17.30 med de bästa matcherna på eftermiddagen.

Ett av de roligare inslagen var när de tog upp smågrabbar från en av Tokyos internationella skolor så de stora brottarna fick lek-brottas med dem. Väldigt charmigt och kul.

Min egen favorit bland brottarna kommer jag inte ihåg namnet på men han var faktiskt inte japan utan från Ungern. Han har tydligen lyckats skapa sig en karriär som sumo-brottare i Japan och han är väldigt populär. Det speciella med honom är att han inte har särskilt mycket fett på sig men desto mera muskler. Han är en riktigt stadig bit som under en av matcherna lyfte ut sin motståndare och satte ner honom utanför ringen.

Vi var där en hel dag men timmarna rusade förbi väldigt snabbt och det var verkligen en häftig upplevelse. Vi får se om jag gör om det.

Ett första vårtecken.

Just nu när jag sitter och skriver det här är det mulet,kallt och ruggigt och det känns som den kallaste dagen hittills den här vintern. I lördags däremot sken solen och det var varmt nog för att man skulle kunna hoppas på att våren trots allt kommer. Jag passade på att ta en promenad längs kanalen och såg faktiskt ett träd som hade fått lite blommor. Senare på dan så träffade jag Kyle och vi hängde runt i Akihabara större delen av dan. Eftersom jag har nämt honom tidigare så tänkte jag att det var dags att folk fick se hur han ser ut.

Det roliga med Kyle är att han är en mycket större nörd än mig. Han älskar Star Wars och köper figurer från serien när han kan och även figurer från Gundam. I akihabara finns de i massor så han brukar köpa en del. Han är dessutom en stor fan av den klassiska "Fist of the Northstar" och är ni gammal nog att komma ihåg animeversionen av den, som var något av det våldsammaste jag hade sett när jag såg den första gången, så kan ni förstå vilka nostalgi känslor det väcker.

Han har bott här i Tokyo i 4 år och är rätt duktig på japanska och en hejare på att hitta bra restauranger. En kul kompis helt enkelt.

Kultur med te.

Jaha, då har man blivit förkyld. Det medför att jag känner mig allmänt sur och gnällig så man blir glad när det är torsdag och det är dags för kulturtimmen. Idag var det te-ceremoni som gällde.

Ni kanske kommer ihåg att jag och klasskompisen Daniel var med på en te-ceremoni i skolan i höstas. Då var det bara vi två, nu var det hela klassen.

Vår lärare gjorde de första skålarna med te, sen fick andra pröva på. Jag stod över den här gången eftersom jag var lite yr av febern och inte hade nån lust att råka spilla ut allt på golvet. Men gott var det, som ni kan se på bilderna.

FESTEEEN!!!

Så var det dags igen, det traditionsenliga partyt med lärarna på en Izakaya i Shinjuku där vi under 2 timmar får äta och dricka hur mycket vi vill. Ett alldeles utmärkt sätt att lära känna lärarna bättre. Det här partyt brukar man ha för de elever som just har börjat, men vi andra som redan har varit här ett tag är också välkomna. Det här gången ingick dessutom karaoke och jag kan ju säga det att det här med att svenska skulle vara blyga tycks vara en myt. Det var nästan så att det blev en strid om mikrofonerna. Minnesvärda ögonblick var en koreansk tjej som sjöng som en professionell rocksångerska samt Gorka (rutiga skjortan på undre bilden) som sjöng öppningssången till tv-animen "Dragonball", på baskiska.

Själv så prövade jag på att sjunga "Show must go on" av Queen, tills jag kom ihåg att jag har en rejäl basröst så jag får nog sjunga nåt annat.

Efter att våra 2 timmar var slut så vacklade vi vidare till ett annat karaoke ställe inrett som en grotta. Där fortsatte vi att fortsätta sjunga och dricka tills vi inte orkade mer och åkte hem. Lördagen spenderade jag med att vara bakfull.

Förresten, vi fick det också defintivt bekräftat i fredags. Av alla utländska elever på skolan så är de som har det sämst ekonomiskt ställt från (trumvirvel, tack), SVERIGE.

Nä, jag var inte heller speciellt överraskad.