Animations museet i Suginami.

När jag för nån månad sen var på animationsmässan så fick jag tag på en folder för ett museum alldeles i närheten av där jag bor. Eftersom det var ett museum för japansk animation så har tänkt ta mig tid nån dag för att besöka det, och idag hade jag tid. En tågstation och 15 minuters promenad härifrån låg museet, alldeles bredvid ett tempel. Det var ganska litet men välförsett, bl a hade de ett rejält bibliotek med filmer så risken är nog stor att jag kommer hänga här en del i framtiden. När jag tittade runt som bäst så fick jag ett telefonsamtal från min kompis Reiko som just nu är uppe i Hokkaido. Det var kul att få höra rösten av en vän som jag inte har sett på över ett halvår och det fick mig verkligen att inse att jag har varit nu varit borta längre än på mycket länge. Jag ska se till att hålla regelbunden kontakt tills vi kan träffas i Tokyo i augusti när hon och hennes familj kommer hit. Som sagt, det här var ett museum som är värt att besöka och som jag kommer återvända till.

Takao-san, återkomsten.

Igår började Golden Week vilket är en av de större ledigheterna här i japan. Folk är lediga i ungefär en vecka och passar på att åka iväg nånstans så hotellrum landet över är oftast fullbokade långt i förväg. Eftersom jag inte har råd med såna extravaganser så får jag hålla mig närmare stan så igår besökte jag ett ställe jag inte varit på sen i höstas, berget Takao. Det märks att våren är i full fart här, som ni kan se på bilderna är det grönt överallt. Det är dessutom en populär plats att åka till eftersom det ligger så nära Tokyo, knappt 50 minuter med tåg från Shinjuku, så det är rätt mycket folk som man får trängas med. Det var ändå värt det för jag har börjat tröttna lite på all betong och på att vara inträngd mellan alla byggnader här i stan. Att få se lite grönska och natur är verkligen inte fy skam. Jag ska kanske förklara den sista bilden. Eftersom det snart är Pojkarnas dag här i Japan så brukar man hänga upp så kallade "streamers"( har naturligtvis glömt vad det heter på svenska) utanför huset, målade så att de ska föreställa färgglada karpar, eller koi som de kallas här. Eftersom koi, precis som laxar, ofta simmar motströms så ska de symbolisera styrka i motgång. Eftersom vinden dog just när jag skulle ta bilden så blev det lite si och så med den saken. Men det var i alla fall skönt att komma utanför stan och se saker och ting lite från ovan.

Teknologi-fobiker, jag?

I söndags försökte jag sätta igång datorn för att ägna mig åt lite surfande på nätet. Det enda som hände var att det stod ERROR på skärmen, utan någon förklaring. Naturligtvis drabbades jag av panik eftersom datorer verkligen inte är nåt som jag har talang för och om min gamla laptop går sönder här i japan så har jag knappast pengar att köpa en ny för. Efter att ha lugnat ner mig så bestämde jag mig för att prata med folk i skolan som vet betydligt mer än jag när det gäller sånt här. Efter att ha följt ett råd av Ed, en svensk i en annan klass, så visade det sig att det inte var nåt fel på datorn men att nätverkskortet tydligen krånglade lite men det gick att ta sig förbi det.
Det verkar så enkelt när nån pekar ut det åt en, men när datorn(eller vad det nu är) börjar krångla då blir man lätt nojig och även lite förbannad på sig själv att man inte kan mer. Ett annat exempel är en elektronisk ordbok som är toppenbra att ha när man pluggar japanska. Jag köpte min strax efter att jag kom hit i höstas och jag har knappt använt den. Istället har jag kört med ett pocket-lexikon som nu börjar bli rätt slitet. I förra veckan så tog jag mig tid att gå igenom den och nu har jag äntligen insett hur bra och praktisk den faktiskt är. Den har dessutom ett par extradetaljer som jag ser fram mot att pröva på när tid finns. Jag tror att här skulle det passa att stoppa in nånting i stil med "Det är svårt att lära gamla hundar sitta", eller nån liknande floskel. Använd fantasin, ni kan nog komma på nånting bättre själva.

En present från den japanska staten.

Efter att ha vinkat av mina föräldrar i torsdags så upptäckte jag när jag kom hem att jag fått ett brev som såg ut som en räkning. Jag tog med brevet till skolan igår och fick där en förklaring. Det är nämligen så att i den kommun jag bor i, suginami-ku, så försöker de hjälpa upp ekonomin genom att dela ut pengar till folk. Jag har ingen aning om hur det är tänkt att fungera, men efter att ha skrivit under brevet och skickat in det så ska jag tydligen få 12000 yen nån gång i juli. Passar bra, jag bör nämligen ha lite mindre pengar att röra mig med just då så de kommer nog till användning.

Ett lätt sting av hemlängtan.

I onsdags kom mina föräldrar tillbaka från Sapporo. Efter skolan hämtade jag upp dem på flygplatsen och när väskorna väl var på hotellet så letade vi reda på en bar för lite mat och öl. Det blev faktiskt en hel del öl så jag var något bakfull i skolan dan efteråt. Torsdag eftermiddagen spenderade jag också tillsammans med mina föräldrar och som ni kan se på bilderna så besökte vi återigen Shinjuku-parken. De hade mycket att berätta från Sapporo, gamla vänner som vi inte har sett på flera år som de fick träffa på nytt, resan från Tokyo till Sapporo med lokaltåg som tog 5 dagar och var mycket intressant. På den resan mot norr så fick de se delar av japanska landsbygden som många turister ofta inte har möjlighet att se.

Kl 17:30 så gick deras buss till flygplatsen och det kändes lite underligt att tänka sig att det dröjer 5 månader till innan jag får se familjen igen. Men i och för sig så märker man ju att tiden är relativ, de månader jag har varit här tycks ha rusat förbi när jag ser tillbaks på dem och när jag har kommit hem och ser tillbaks på det här året så kommer jag antagligen undra hur det gick så snabbt. Men det är då, inte nu och jag har fortfarande sommaren framför mig och mycket kvar att uppleva.

Äntligen!

God is in his heaven, all is right with the world och jag har äntligen fått mina pengar från CSN. För att glädja mig och er, eftersom det har regnat hela dan, så tänkte jag visa lite bilder jag tog i Yoyogi parken i lördags. Som ni ser så är det mycket blomblad från körsbärsträden överallt för nu är den delen av våren förbi. Jag kanske ska förklara den sista bilden. Insjön som ligger i parken har en hel del karpar och utanför bilden så är det ett par som matar dem med brödbitar. Just det, i Japan är det fiskarna man matar, inte änderna.

Farväl till sakuran.

För att bättre lära känna de nya elever som har kommit till vår klass den här nya terminen så föreslog Shirko att ville skulle ha en Hanami i Yoyogi-parken medans det fortfarande fanns några blommor kvar. Sagt och gjort, direkt efter skolans slut så köpte jag på mig en del öl och en enkel sushi-tallrik på närmaste konbini och sen bar det av till parken. Som ni kan se på bilderna så har redan de flesta blombladen fallit av och marken var på sina ställen nästan helt vit. Det var nästan lite magiskt att sitta i skymningsljuset, omgiven av fallande blomblad. Det var både vackert och sorgligt på samma gång och det var en upplevelse som inte liknar någon annan. Jag hoppas verkligen att ni som läser det här också får chansen att uppleva detta.

Vi hade sällskap av en av våra lärare från förra terminen som bidrog med en fotboll och bollsinne. Allteftersom ölen flödade och mörkret började lägga sig så började några av grabbarna i klassen att diskutera två av de största frågorna som mänskligheten har argumenterat över i urminnes tider men som troligen aldrig kommer att få en lösning: Guds existens eller icke-existens och kommunismen eller kapitalismen. Ett härligt sätt att börja terminen på och att välkomna våren.

Panik, följt av lättnad, följt av ilska.

Den nionde april kom och gick och inga pengar fick jag. När jag hade kollat upp mitt konto efter att ha kommit hem och insett att det faktiskt var sant, pengarna som jag skulle få av CSN hade inte satts in på mitt konto, så drabbades jag av panik. Det tog ett bra tag för mig att lugna ner mig och under tiden så hann jag skicka ett uppskrämt mail till min bror. När jag väl hade tagit mig samman så kollade jag in CSNs hemsida för att se om det stod nåt där. Jodå, eftersom det tydligen är påsk just nu så får jag pengarna den 14:e april istället. Att säga att jag kände mig lättad är en grov underdrift men jag blev också rejält förbannad. Eftersom mina pengar just nu är så gott som helt slut så hade jag verkligen hängt upp mig på just det datumet, den nionde, så jag har varit på helspänn hela veckan. Jag trodde verkligen att de skräckhistorier man har hört om hur CSN har gjort bort sig och schabblat bort folks pengar hade besannats. Tack och lov så är det bara två dar kvar innan jag får pengarna kommer men sånt här får mig att längta tillbaks till jobbet där man i alla fall alltid får sina pengar i slutet av månaden.

Körsbärsträd i Nakano.

Vafanudå? Ännu mer blombilder? Efter att ha sett den trädkantade vägen på kvällen så ville jag se hur den ser ut på dagtid så igår, efter skolan, så gick jag dit med kameran. Just det, lovet är över och vi har just börjat den tredje terminen där studietakten tydligen ska ökas på ännu lite mer. De här dagarna har också varit riktigt varma, jag har kunnat gå runt i t-shirt både igår och idag så våren är defintivt här.

Det är lite märkligt att skriva de här inläggen några dagar efter händelserna men det är inte alltid jag har tid eller ork att skriva samma dag så det får ibland bli något sent. Nu har jag i alla fall kommit i kapp så får vi se när nästa inlägg kommer.

Den förlorade dotterns återkomst.

Titeln på det här inlägget är kanske lite överdriven men eftersom Mafumi var den första av de japanska utbytesstudenter som vi hade i vår familj så har hon alltid kännts som en familjemedlem. I lördags så träffade vi henne i Asakusa. Vi hade planerat att gå på en restaurang i området och äta lite men eftersom höjdpunkten på körsbärsblomningen var just då så var det så packat med folk att det inte fanns plats nånstans. Det löste sig i alla fall när vi bestämde oss för att titta in på en liten kvarterskrog och ta varsin öl. Vi beställde in tilltugg och vi tyckte stämningen var så mysig att vi blev kvar ett par timmar.

Det var nästan 10 år sen Mafumi hälsade på oss senast så hon och mina föräldrar hade mycket att prata om. Vi avslutade dagen med att gå ner till floden och se på sakuran där men eftersom det var rätt mulet och inte särskilt varmt så blev inte särskilt långvariga. Det blev ett något sorgset avsked mellan mina föräldrar och Mafumi men jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan vi alla kan träffas igen.

Fredags middag.

En liten paus från blommorna. I fredags så bjöd Motokos mamma och pappa mina föräldrar och mig på middag på en liten restaurang i Nakano, två stationer från där jag bor på tåglinjen. Det är Motoko och hennes mamma som jag hyr lägenheten av här i Tokyo. Innan vi kom till restaurangen så gick vi på en promenad längs en gatorna i närheten som i två kilometer var kantad av sakuraträd. Det var en imponerande syn, särskilt eftersom allt var upplyst av rosa lyktor längs med hela vägen. Jag har än så länge inte lärt mig om jag kan ta kvällsbilder med min kamera så det blev inga bilder av blomster den här gången.

På restaurangen så fick vi äta sashimi och en hel del annat som var väldigt gott men som jag inte kommer ihåg namnet på. Men bilder tog jag! Vi blev i alla fall så pass mätta att vi hade svårt att gå därifrån. Det kan i och för sig ha att göra med mängden öl och sake som vi hällde i oss.