Jag ser ett ljus i fjärran...

Hör och häpna, de senaste dagarna har kronan faktiskt börjat stiga eller om det är yenen som har börjat sjunka eller kanske både och. Detta har fått oss alla att börja slappna av mer, börja le och till och med skratta lite. Visserligen är man lite försiktig eftersom det har gått både upp och bråddjupt ner de senaste veckorna men tanken att avbryta studierna känns nu betydligt mer fjärran.
Några av oss i klassen firade detta med att gå och äta en vegetarisk buffe' på som tydligen drevs av ett buddistiskt sällskap. Vi har nämligen en kille i klassen, Shirko, som är vegetarian och han har haft lite svårt att hitta matställen. Men tack vare google så lyckades han hitta det här stället inom promenad-avstånd från skolan.
Och hur var käket? Jo tack, inte dumt alls. Flera av smårätterna har tillretts på ett konstfärdigt sätt så att de skulle på minna om och även smaka som kött. Jag åt ett grillspett som jag hade väldigt svårt att tro verkligen var vegetariskt.
Efter denna festmåltid knatade jag iväg till Sakura House's kontor och sa upp mitt boende så att jag redan i November kan flytt in i den lägenhet som jag får hyra Motoko och där jag tänker stanna resten av mitt år i Tokyo.
Sen gick jag iväg till Shinjuku City Ward för att hämta ut mitt Alien Registration Card, så nu är jag officiellt en registrerad utomjording.
Jag avslutade det hela med att ta en rejäl långpromenad till Ikebukuro, 3 stationer på Yamanote linjen från Shin-Okubo där skolan ligger. Dels ville jag spara pengar, dels var det ett tips från Carro. Efter att ha skrivit det synnerligen deprimerande inlägget igår ringde jag upp henne för att prata av mig lite och hon gav mig en uppryckning. Visserligen har den här ekonomiska krisen oroat mig en hel del, men jag tror också att hela den här omställningen till ett nytt liv, även om det bara är ett år, har fått mig att reagera med att rygga tillbaka. Missförstå mig inte, det såg verkligen mörkt ut ett tag men Carro lyckades förklara för mig att jag har bara det här året på mig att uppleva det här äventyret så det är dags att jag sätter igång. Att bara göra nåt så enkelt som att fylla en termos med te och sätta mig i en park och slappna av, eller att göra som jag gjorde idag, att ta en rejäl långpromenad och upptäcka att den där vägen från skolan till stationen faktiskt har en del vackra partier.
Så jag tror att jag börjar kunna se läget på ett lite mer balanserat sätt. Jag är hemskt ledsen om jag har skrämt flera av er och målat upp det hela som en mardröm. Jag tror nog snarare att det är jag som har övereagerat. Det finns ju naturligtvis inga garantier för att det inte går neråt igen men jag kommer att göra mitt bästa för att upptäcka och kanske även njuta av den här staden under den tiden jag har. Jag känner mig i alla fall inte längre lika rädd.
Naturligtvis glömde jag kameran hemma idag, så tyvärr, inga bilder på mat eller på vägen till Ikebukuro station. Jag tar med den imorgon så ska jag väl lyckas åstadkomma nåt.

Festande, deppande, IKEA

Som jag nämde i slutet av förra inlägget så gick vi ut med våra lärare för att lära känna varandra lite bättre över lite mat och massor av sprit. Det var öl, nån mysko fruktdrink fylld med sprit, shochu (ungefär som brännvin fast med mildare smak) och de vid bordet bredvid hällde i sig en hel del sake. Jag hade tyvärr inte med mig kameran för att föreviga nåt av det här. Den är dessutom lite klumpig och det stora, maffiga minneskortet som den fått gör att den tar ett tag på sig innan den är redo att foto. För 2 månader sen hade jag kunnat få tag på en kamera billigt här, men det var då det.

Eftersom stället vi gick på hade den intressanta dealen att all mat och dricka på bordet skulle vara slut vid en viss tid så tog ett par av eleverna det här som en utmaning. Killarna mitt emot mig beställde in en extra flaska shochu när det var 20 minuter kvar enbart för att visa hur snabbt de kunde tömma den. Lärarna vart imponerande och lite senare kom det mesta av det som gick ner i grabbarna upp igen, men det är en annan historia. Sen vart det karaoke.

Nån av lärarna var tydligen tillräckligt nykter för att hitta till en lokal karaoke och strax blev det sång i de små båsen som man tryckte sig in i. Vi sjöng allt från Metallica till ledmotivet till "Min Granne Totoro" och det var riktigt livat. De flesta fortsatte resten av natten men eftersom jag var tvungen att kolla på nytt boende så gick jag strax innan 12.

Här sitter jag nu och skriver, i ett litet rum inrett på klassiskt japanskt vis som kostar 60000 yen i månaden. Jag fick dessutom ett erbjudande alldeles nyss av Motoko att flytta in i hennes lägenhet redan i mitten av november och jag har tackat ja. Det kostar visserligen 65000/månad (jag trodde aldrig att jag skulle bli så här småsnål) men det är bättre och det känns tryggare.

Apropå det här med pengar så fick jag i måndags ett av de mest sorgsna, deprimerande telefonsamtal jag nånsin hört. Det var från min kompis Carro som pluggar i Kyoto tillsammans med sin pojkvär Rille och nu har börjat sitt andra år. Jag pratade med dem när de var i Stockholm för ett par månader sen och de berättade med glädje hur de har sagt upp sig från sina jobb och satsar stenhårt på ett liv i Japan. Nu lät hon snarare desperat. Pengakrisen har naturligtvis drabbat även dem och hårt dessutom, hon visste inte om de skulle ha råd att bo kvar i sin lägenhet. Carro är en av de starkare personer jag känner och detta fick mig att inse hur illa det faktiskt är. Vi har november månad på oss för att det ska vända och sen kommer det inte längre att gå. Då får vi sätta igång operation "Rädda vad som räddas kan", avbryta studierna, åka hem och förhoppningsvis kunna gå vidare på nåt sätt. Vi är inte där än, men vi balanserar just nu på knivseggen. Jag tänker i alla fall att kämpa vidare med studierna så länge det går så att tiden inte ska ha varit bortkastad om det nu verkligen går åt helvete.

Så, för att tänka på nåt annat så åkte ett par av oss iväg till IKEA för att shoppa lite. Vi har ett par i vår klass, Christian och Jeanette, som har fixar lägenhet och gör just nu sitt bästa för att kunna bo i Tokyo. Jag har inte besökt deras lägenhet än men den ligger visst rätt flott i Shinjuku. Hur som helst så köpte de en säng med tillhörande madrass och en massa annat. Vi passade även på att äta köttbullar (själv tog jag gravad lax) och köpa på oss lite av den importerade maten från sverige. I morse åt jag knäckebröd med hushållsost, mums!

Så Christian och Jeanette sitter och myser på en bild medans Daniel visar chokladen som han köpte som dessert till köttbullarna.

Eftersom det har varit så dystert de senaste veckorna med pengar och allt så ska jag försöka hålla mig lite på den ljusa sidan framöver. Skulle allting ordna sig och det hela slutar lyckligt så kommer ni märka det och om det motsatta händer så kommer ni vara de första att få reda på det. Allt vi kan göra är att vänta och se.

Dags att dra åt på svångremmen.

Dethar inte blivit så mycket skrivet på sistone, mest för att jag har inte gjort mycket annat än gå i skolan, plugga hemma och titta på tv. Det låter ju inte så värst spännande men det är troligen så min vardag kommer att se ut de närmaste veckorna eller månaderna eller hur lång tid det nu kommer att ta för ekonomin att komma på rätt fötter. Eftersom den svenska kronan just nu är värd i stort sett ingenting så får vi (alla elever på skolan) helt enkelt låta bli allting som kan kosta för mycket pengar, dvs allting som är roligt.

Själv så har jag beslutat att byta min lägenhet, som jag stortrivs i men som nu har blivit för dyr, mot ett billigare boende. Eftersom alla lägenheter är jättedyra så får jag flytta in på ett guesthouse, ett ställe där man delar kök, dusch, toalett och tvättmaskin med ett gäng andra människor. Jag kommer att bo så här fram till 10:e januari då jag kommer att kunna hyra en lägenhet av min kompis Motoko för resten av studieåret.

Den här stressen och oron har gjort det lite svårt att koncentrera sig på studierna, men annars flyter det på rätt bra. Det är rätt mycket glosor att trycka in, och jag har väl lite svårt att sätta ihop en mening men det kommer väl.

Den här gången har jag med en bild på svenskarna i klassen. Vi hänger ihop rätt ofta och vi brukar käka lunch efter skolan på nån av de billiga restaurangerna längs med gatan. Annars består klassen av en kille från turkiet, en kille från iran, en kille från italien och en från spanien, en tjej från korea, en tjej från norge och en från schweiz.

Idag hade vi dessutom informationsdag då vi fick prata lite med de elever som har varit här ett tag och få tips om olika saker. Det genomgående ekonomiska rådet löd: ligg lågt! Annars fick man lite uppmuntrande klappar på axeln om när jag frågade om jag verkligen kunde bli bra på det här språket, det känns ju ibland som alla andra kan så mycket mer. Det hela avslutades med att alla nya elever från världen över trycktes in i ett litet rum där man en och en fick ställa sig upp och presentera sig och säga vart man kom ifrån. "Watashi wa Niclas desu, sweden-jin desu, douso yoroshiku onegai-shimasu!"

Ikväll blir det skolfest på en Izakaya (ölhak med tilltugg) i Shinjuku. Jag tror jag kan behöva det för att glömma pratet om pengar en stund.

Utflykt.

Så, efter att ha sett lite för mycket betong och oroat mig alldeles för mycket över pengar så behövde jag komma ifrån stan en stund. Jag bestämde mig för Kamakura, tråkigt nog för att det var billigast att ta sig dit. Eftersom hösten än så länge känns som sommar för en svensk så var det riktigt skönt att få se lite natur och grönska. Jag passade på att se några av de större templen och tog en fika vid toppen av en lång trappa från ett annat tempel. Kamakura är faktiskt packat med tempel så man orkar knappast med allihop om man inte tar en hel helg på sig.

Enligt min turistguide så kan man ta spårvagnen från Kamakura Station för att komma till den maffiga buddha-statyn i brons som finns i området. Det här gjorde jag för 2 år sedan så jag fortsatte fram till Enoshima istället. Det här är ett ställe där man ska hänga under sommaren, långa sandstränder och så självaste Enoshima, en stor klippö 300 meter från stranden. Ön förbinds med fastlandet via en bro och medans skymningen föll när jag gick över bron så glömde jag, åtminstone tillfälligt, mina bekymmer. Som avslutning tog jag en öl på en lokal restaurang innan jag gav mig av hemåt.

Allvaret börjar.

Hoppas ni inte tyckte det där lät alltför deprimerande men faktum är att igår hade vi vårt första prov. Jag vill inte skryta men jag gjorde rätt bra ifrån mig, 96 rätt av 100. Provet var inte särskilt svårt men det känns ändå som en rätt positiv knuff i ryggen att ha lyckats så bra.

Det kan behövas just nu eftersom en titt på forex idag visade att inget har förbättrat rent ekonomiskt, däremot har det blivit mycket sämre. Jag ska försöka förklara. När jag fick reda på om min lägenhet i shinjuku för ca en månad sedan var det japanska månadspriset, 99000 yen, 5800 kr. När jag satte mig på planet till japan var den ekonomiska krisen i full gång så när jag checkade in var månadspriset plötsligt 6300 kr. Och så där har det fortsatt. I lördags var priset 7300 kr så ni kan förstå att jag kände mig lättad när jag igår såg att det hade sjunkit till ca 6900 kr. Det höll i sig till idag då jag såg att nu är det plötsligt uppe i 7500 kr! Jag kan bara hoppas på att det slutar att hoppa upp och ner och verkligen går ner på de 2 veckor som jag har innan det blir dags för betalandet av nästa månadshyra. Det har blivit lita väl mycket prat om pengar så nu slutar jag med det för idag.

Jag har tagit ett foto på mina svenska skolkompisar men av nån anledning hade inte datorn nån lust att ta emot det så jag får försöka imorgon. Håll tillgodo med ett par bilder från Ueno-parken som jag tog i söndags.

Ledig måndag!

Just det! Den här måndag är det ledigt för alla studenter eftersom det är en nationell lovdag, så det har vart tre dagar ledigt nu och skolan börjar imorgon. Jag har under de här dagarna köpt en riskokare efter att ha fått information av en av lärarna om var det är billigast ( Bic Camera, for all your needs). Jag har sen fortsatt med att i fredags gå ut på en brittisk pub och supa ner mig. Det blev inte bättre av att jag fick låna ett medlemskort av en trevlig amerikanare och därför kunde köpa ölen billigare. Som pricken över i så blev jag bjuden på kvällens sista pint av en norsk pilot som tyckte det var kul att träffa en annan skandinav.

I det tillstånd av bakfylla som jag befann mig på lördagen så passade jag på att leta reda på var den lägenhet som jag ska bo i från januari och framåt ligger. Det gick rätt lätt men eftersom jag inte är 100 % säker på att det var den så tog jag inget foto, det får bli senare.

Söndagen däremot blev mer livad. Jag hade sett i en engelskspråkig nyhetstidning på skolan att det skulle vara en festival i ett buddistiskt tempel i en förort till tokyo. Festivaler hör sommaren till och en festival under hösten är ovanligt så naturligtvis åkte jag dit. Bilderna som följer visar promenaden till templet och även templet självt innan solen helt gick ner.

Jag bör kanske berätta att en festival i Japan är rätt livad. Stånd där man kan köpa massor av mat och dricka, både sprit och annat, står längs med alla gatorna. Jag blev verkligen förvånad över hur stort det här var för folk som bodde i närheten, det måste ha varit tusentals människor där. När jag väl gick därifrån så var det bara att låta sig dras med av strömmen och det tog över en timme innan jag kom fram till tågstationen. Glada, mätta och fulla människor överallt. Så ska en religiös högtid firas!

Skolstart!!

Det har hänt lite sen sist. I måndags gick jag till det lokala kommunkontoret i Shinjuku och lämnade in min ansökan om alien registration card som jag kan hämta om 3 veckor. Det här ska underlätta livet lite för mig här i Japan eftersom jag med det kan skaffa mobiltelefon, söka jobb etc, etc. Jag har i samma veva fått ett papper av samma myndigheter so jag kan använda som ett provisoriskt kort tills det riktiga kommer.

Igår så hade vi dessutom orienteringsdag på skolan då vi blev presenterade för lärarna och för varandra. Allt som allt så är vi 14 svenskar här, vi var 15 men en stackare fick tydligen stornojan strax efter att han kom hit och stack hem igen. Den enda gruppen utlänningar som är talrikare än vi är koreanerna.

Över lag så verkar det vara ett kul gäng som man har hamnat i och det ska bli kul att se om vi kan göra nåt utanför skolan också. Ett par av grabbarna har redan snackat om att försöka dra ihop folk och gå och besöka ett varmt bad.

Första skoldagen idag gick mest ut på att gå igenom de absoluta grunderna och man fick verkligen se vilken skillnad det var mellan en del av oss. Enligt dem som redan har gått här ett år så är det bara att räkna med och bara man pluggar regelbundet (minst 2 timmar om dan säger dom) så lär man sig mer än man tror. Vi hade i alla fall en extremt rolig och charmig lärarinna idag, Noguchi-sensei, som var väldigt pedagogisk, så min nervositet över vad jag har gett mig in på börjar lägga sig.

Jag besökte Akihabara för att se om jag kunde hitta nån bra och helst billig riskokare. Det är nämligen så att den japanska yenen tycks fortsätta stiga i värde som en raket och jag håller på att bli lite orolig. Jag vet att jag kan klara av de här 3 månaderna innan nästa CSN-pengar kommer och jag flyttar till mitt billigare boende men då får det bli till att skära ner på saker och ting. Jag hade hoppats kunna besöka Sapporo under de 3 veckors jullov som vi kommer att få men då får yenen först sjunka rejält. På knappt en månad har den gått upp mer än 1000 spänn! Jag får helt enkelt hoppas på att ordspråket "Upp som en sol, ner som en pannkaka" stämmer i det här fallet. Jag köpte förresten inte riskokaren, jag tror jag tittar runt lite först och ser om det finns bättre priser på andra ställen.

Jag har inte tagit nån bild på de senaste dagarna för det har varit rejält regnigt så det får bli ett par bilder som jag tog i helgen från Shinjuku-gyoen, den närmaste parken.

På plats!

Det har varit ett par kaotiska dagar sen jag komhit. Jag hade i alla fall sällskap på flyget med min gamle kompis Staffan som jobbar på Staffars serier. Han skulle till Sapporo så vi hade sällskap så långt som till Osaka innan vi gick åt varsitt håll. När jag väl hade stigit av på Haneda-flygplatsen i Tokyo och sen tagit mig in till stan med en av deras limousinebussar så gick det inte bättre än att jag gick vilse i shinjuku. Klockan var 18.00 på kvällen och det var kolsvart överallt så det gick lätt. Till slut så lyckades jag med hjälp av ett par vänliga butiksinnehavare, hitta kontoret innan de stängde för kvällen. Sedan skriva kontrakt, få nyckel och få en betydligt bättre karta än den första så jag lyckades hitta rätt direkt och avsluta med att kollapsa på futonen, uppskakad och utmattad och undrandes vad fan jag har gett mig in på.

De senaste dagarna har mest gått åt till att undersöka min omgivning, pröva på lokala matställen och köpa på mig lite behövliga småsaker. Det kommer att ta tid att vänja sig vid de folkmängder som hänger runt shinjuku. Naturligtvis glömde jag ta en bild på kaoset, men har ni nånsin sett en dokumentär om japan där man visar folkmassorna i stan så har ni en rätt bra bild. Det är också rätt varmt här, varmare än det var i sverige i somras så det är också lite av en omställning.

Igår kände jag i alla fall att jag behövde något av en omställning så jag åkte till Harajuku och besökte Yoyogi-parken för att få lite grönska också. Det var rätt skönt att promenera i nåt som åtminstone liknade en skog och jag fick dessutom en kul överraskning vid ett ställe. På en plats i parken har man ställt upp Saketunnor som har kommit från hela japan och är tillägnade templet i parken. Jag har sett det här tidigare men vad som var nytt var att nu hade man satt upp en likadan ställning tvärs över vägen men med tunnor fyllda med bourgogne-viner från frankrike. Skylten bredvid berättade att det här var ett slags vänskapsbevis och att vinerna också är tillägnade templet.

Den här dan avslutades med att jag gick ut och åt sushi för första gången sen jag landat här.