Jag ser ett ljus i fjärran...

Hör och häpna, de senaste dagarna har kronan faktiskt börjat stiga eller om det är yenen som har börjat sjunka eller kanske både och. Detta har fått oss alla att börja slappna av mer, börja le och till och med skratta lite. Visserligen är man lite försiktig eftersom det har gått både upp och bråddjupt ner de senaste veckorna men tanken att avbryta studierna känns nu betydligt mer fjärran.
Några av oss i klassen firade detta med att gå och äta en vegetarisk buffe' på som tydligen drevs av ett buddistiskt sällskap. Vi har nämligen en kille i klassen, Shirko, som är vegetarian och han har haft lite svårt att hitta matställen. Men tack vare google så lyckades han hitta det här stället inom promenad-avstånd från skolan.
Och hur var käket? Jo tack, inte dumt alls. Flera av smårätterna har tillretts på ett konstfärdigt sätt så att de skulle på minna om och även smaka som kött. Jag åt ett grillspett som jag hade väldigt svårt att tro verkligen var vegetariskt.
Efter denna festmåltid knatade jag iväg till Sakura House's kontor och sa upp mitt boende så att jag redan i November kan flytt in i den lägenhet som jag får hyra Motoko och där jag tänker stanna resten av mitt år i Tokyo.
Sen gick jag iväg till Shinjuku City Ward för att hämta ut mitt Alien Registration Card, så nu är jag officiellt en registrerad utomjording.
Jag avslutade det hela med att ta en rejäl långpromenad till Ikebukuro, 3 stationer på Yamanote linjen från Shin-Okubo där skolan ligger. Dels ville jag spara pengar, dels var det ett tips från Carro. Efter att ha skrivit det synnerligen deprimerande inlägget igår ringde jag upp henne för att prata av mig lite och hon gav mig en uppryckning. Visserligen har den här ekonomiska krisen oroat mig en hel del, men jag tror också att hela den här omställningen till ett nytt liv, även om det bara är ett år, har fått mig att reagera med att rygga tillbaka. Missförstå mig inte, det såg verkligen mörkt ut ett tag men Carro lyckades förklara för mig att jag har bara det här året på mig att uppleva det här äventyret så det är dags att jag sätter igång. Att bara göra nåt så enkelt som att fylla en termos med te och sätta mig i en park och slappna av, eller att göra som jag gjorde idag, att ta en rejäl långpromenad och upptäcka att den där vägen från skolan till stationen faktiskt har en del vackra partier.
Så jag tror att jag börjar kunna se läget på ett lite mer balanserat sätt. Jag är hemskt ledsen om jag har skrämt flera av er och målat upp det hela som en mardröm. Jag tror nog snarare att det är jag som har övereagerat. Det finns ju naturligtvis inga garantier för att det inte går neråt igen men jag kommer att göra mitt bästa för att upptäcka och kanske även njuta av den här staden under den tiden jag har. Jag känner mig i alla fall inte längre lika rädd.
Naturligtvis glömde jag kameran hemma idag, så tyvärr, inga bilder på mat eller på vägen till Ikebukuro station. Jag tar med den imorgon så ska jag väl lyckas åstadkomma nåt.