Som jag nämde i slutet av förra inlägget så gick vi ut med våra lärare för att lära känna varandra lite bättre över lite mat och massor av sprit. Det var öl, nån mysko fruktdrink fylld med sprit, shochu (ungefär som brännvin fast med mildare smak) och de vid bordet bredvid hällde i sig en hel del sake. Jag hade tyvärr inte med mig kameran för att föreviga nåt av det här. Den är dessutom lite klumpig och det stora, maffiga minneskortet som den fått gör att den tar ett tag på sig innan den är redo att foto. För 2 månader sen hade jag kunnat få tag på en kamera billigt här, men det var då det.
Eftersom stället vi gick på hade den intressanta dealen att all mat och dricka på bordet skulle vara slut vid en viss tid så tog ett par av eleverna det här som en utmaning. Killarna mitt emot mig beställde in en extra flaska shochu när det var 20 minuter kvar enbart för att visa hur snabbt de kunde tömma den. Lärarna vart imponerande och lite senare kom det mesta av det som gick ner i grabbarna upp igen, men det är en annan historia. Sen vart det karaoke.
Nån av lärarna var tydligen tillräckligt nykter för att hitta till en lokal karaoke och strax blev det sång i de små båsen som man tryckte sig in i. Vi sjöng allt från Metallica till ledmotivet till "Min Granne Totoro" och det var riktigt livat. De flesta fortsatte resten av natten men eftersom jag var tvungen att kolla på nytt boende så gick jag strax innan 12.
Här sitter jag nu och skriver, i ett litet rum inrett på klassiskt japanskt vis som kostar 60000 yen i månaden. Jag fick dessutom ett erbjudande alldeles nyss av Motoko att flytta in i hennes lägenhet redan i mitten av november och jag har tackat ja. Det kostar visserligen 65000/månad (jag trodde aldrig att jag skulle bli så här småsnål) men det är bättre och det känns tryggare.
Apropå det här med pengar så fick jag i måndags ett av de mest sorgsna, deprimerande telefonsamtal jag nånsin hört. Det var från min kompis Carro som pluggar i Kyoto tillsammans med sin pojkvär Rille och nu har börjat sitt andra år. Jag pratade med dem när de var i Stockholm för ett par månader sen och de berättade med glädje hur de har sagt upp sig från sina jobb och satsar stenhårt på ett liv i Japan. Nu lät hon snarare desperat. Pengakrisen har naturligtvis drabbat även dem och hårt dessutom, hon visste inte om de skulle ha råd att bo kvar i sin lägenhet. Carro är en av de starkare personer jag känner och detta fick mig att inse hur illa det faktiskt är. Vi har november månad på oss för att det ska vända och sen kommer det inte längre att gå. Då får vi sätta igång operation "Rädda vad som räddas kan", avbryta studierna, åka hem och förhoppningsvis kunna gå vidare på nåt sätt. Vi är inte där än, men vi balanserar just nu på knivseggen. Jag tänker i alla fall att kämpa vidare med studierna så länge det går så att tiden inte ska ha varit bortkastad om det nu verkligen går åt helvete.
Så, för att tänka på nåt annat så åkte ett par av oss iväg till IKEA för att shoppa lite. Vi har ett par i vår klass, Christian och Jeanette, som har fixar lägenhet och gör just nu sitt bästa för att kunna bo i Tokyo. Jag har inte besökt deras lägenhet än men den ligger visst rätt flott i Shinjuku. Hur som helst så köpte de en säng med tillhörande madrass och en massa annat. Vi passade även på att äta köttbullar (själv tog jag gravad lax) och köpa på oss lite av den importerade maten från sverige. I morse åt jag knäckebröd med hushållsost, mums!
Så Christian och Jeanette sitter och myser på en bild medans Daniel visar chokladen som han köpte som dessert till köttbullarna.
Eftersom det har varit så dystert de senaste veckorna med pengar och allt så ska jag försöka hålla mig lite på den ljusa sidan framöver. Skulle allting ordna sig och det hela slutar lyckligt så kommer ni märka det och om det motsatta händer så kommer ni vara de första att få reda på det. Allt vi kan göra är att vänta och se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar