För ca 3 veckor sedan när paniken låg som tyngst över oss svenskelever på skolan hade andraårs eleverna ett krismöte för oss alla för att se vad som kunde göras åt saken. Efter mötet delade en av killarna ut in en inbjudan till en fest för svenskar och japanska sverige entusiaster. Jag tänkte inte så mycket på det då, det var mitt i veckan och man skulle upp till plugget efteråt. Hursomhelst var festen i onsdags och efter att 3 kompisar i en annan av klasserna hade anmält sitt intresse för festen så beslöt jag mig för att gå.
Det visade sig vara en toppenmysig mingelfest i en källarklubb och vi kom snabbt igång att prata med folk till höger och vänster. Jag pratade med en japansk tjej som visade sig vara doktorand i Göteborg, hon ska tydligen åka tillbaks dit om ett par månader. Vi ska försöka träffas för att öva våra språk kunskaper. Vi får väl se hur bra det går, min japanska känns som den är i det närmaste obefintlig. Jag har skrivit ner en massa glosor som studsar runt i huvet och det känns som ett helsike att få ordning på dem, varje gång som jag ska säga nåt så försöker jag febrilt att rota igenom skallen efter rätt ord. Tack och lov så lyckas jag hålla studie-ångesten borta genom att säga till mig själv att jag gör det här för att det ska vara roligt samtidigt som jag vill lära mig. En annan tröst är att det verkar som de flesta elever har gått igenom samma sak. Men tillbaks till festen.
Istället för att göra som vanligt och dricka öl så passade jag på att ta ett krus ume-shu, plommonvin. Det här är ett mycket sött vin och det serveras med is som när den smälter spär ut drickat så det inte känns alldeles för sött. Dessutom serverades det faktiskt i ett lerkrus, snacka om hög klass. Dessutom blev det modevisning mitt i alltihop. Plötsligt tändes ljusen och ett antal tjejer promenerade ut och visade upp det ena plagget efter det andra. Efter en halvtimmes paus gjordes det en gång till med nya kläder. Jag tänkte inte så mycket på det, tänkte mest att det var ju lite intressant med en modevisning. Men när jag ringde upp och pratade med Carro, som är mode-intresserad, så visade det sig att hon hade läst om den här visningen och var eld och lågor och rejält avundsjuk över att jag hade vart där. Som jag sagt tidigare, jag måste snart skaffa en mindre kamera som jag bara kan stoppa ner i byxfickan och ta med vid såna här tillfällen. Japanerna är ett folk som älskar att festa så det lär bli mer av den här varan. Kvällen fick en härlig avslutning när jag på toa sprang in i de 2 svenska DJ's och fick reda på att Obama vann valet. Det finns hopp trots allt!
I förra veckan hade jag skrivit upp mig på vara med på en teceremoni på skolan. Det var idag efter lektionerna och det visade sig att det var bara jag och Daniel. Det visade sig att det inte gjorde så mycket eftersom det blev lugnare och mer avslappnat då. Oyama-san var det som visade hur det gick till och det var riktigt intressant att följa hur väl inövade alla rörelser var. Det är en speciell rytm som man följer och vi fick lära oss hur man på rätt sätt griper tag i ätpinnarna (hashi), hur man vänder skålen med te så man dricker från rätt sida och hur man håller skålen. Sen fick vi pröva på att själva göra i ordning en skål te. Ni kan se på bilderna hur Oyama-san visar mig hur det går till. Det var lite bittert men inte så dumt.
Nästa fredag så har vi mitt-termins prov så det lär bli en del pluggande, AAARRRGGH!!!.
1 kommentar:
Skicka en kommentar