Noguchi-sensei tar ledigt.

En av våra lärare, Noguchi-sensei, har varit rätt så gravid de senaste månaderna och idag var sista dagen innan mamma-ledigheten börjar. Därför firade vi av henne med en present av lite svindyr belgisk choklad som blev mycket uppskattat. Vi ses senare, Noguchi-sensei, hoppas att vi får höra vad det blev för sort.

Vår andra lärare, som syns på den andra bilden, är Hiraii-sensei. På bilden har hon även med sin assistent, Pan-kun, som ibland är med på lektionerna.

All hail the almighty Riskokare!

Ja, då är man återigen tillbaks till vardagen med skola, studier och den fritid som man kanske har över så här på vardagarna. Därför tänkte jag ta upp en sak som har blivit en stor av mitt liv sen den införskaffades, nämligen min riskokare. Just det, den här prylen var en av de första saker som jag införskaffade på inrådan av de som har varit här längre än jag. Eftersom ris är basfödan här och något av det billigaste man kan köpa så klarar man sig inte utan en sån här. Särskilt när du har gjort din första omgång ris i din nyligen införskaffade kokare så kommer du att fråga dig själv hur i helvete du har klarat dig i alla dessa år med bara en kastrull.

Tack och lov så fick jag hjälp av en av lärarna med att översätta bruksanvisningen så jag kunde använda den och nu så går den varm var och varannan dag. Det här är definitivt en souvenir som jag kommer att skicka hem när återfärden börjar närma sig. Jag hoppas att jag kan skaffa nån slags konverterings-grej som jag kan sätta på sladden så att jag kan använda den i sverige.

I söndags blev jag dessutom bjuden på restaurang av Michiko, hennes man och Ryoko, Motokos syster. Vi åt bland mycket annat en gryta som bland annat innehöll fugu, alltså blåsfisk. Just det, den där livsfarliga maträtten man alltid läser om som serveras på lyxkrogar. Det här var inte riktigt samma sak eftersom just den delen av fisken nog inte användes här. Jag fick i alla fall reda på att fisken tillhör säsongen och kan bara ätas vid den här tiden på året. Gott var det i alla fall.

När vi satt och pratade runt bordet så blev jag dessutom erbjuden att bo ett par dar i Ryokos lägenhet när hon och hennes man är borta under julen. Som jag har berättat tidigare så kommer jag att vara borta ur den här lägenheten eftersom Motoko och Tobbe kommer att bo där under julhelgen. När jag väl är tillbaks från Sapporo så kommer jag att hoppa lite mellan mitt rum på vandrarhemmet och Ryokos lägenhet innan jag den 3:e januari är tillbaks här igen. Kan nog bli ett spännande jullov.

Hösten har kommit till Takao-san.

Igår var en riktigt härlig höstdag så jag beslöt mig får att åka till Mount Takao igen för att se om löven hade börjar få färg. Jag tror att bilderna talar för sig själv vad gäller den saken. Jag var inte helt ensam på den här turen heller. I slutet av November så brukar löven få sin vackraste och starkaste färgprakt och det måste naturligtvis alla se. Därför är alla resor till ställen som Kyoto fullbokade månader i förväg och vi andra får hålla till godo med det som ligger lite närmare, vilket inte är fy skam det heller. Visserligen fick man vänta ca en timme i kön till linbanan, men det var det värt. Jag kan bara hoppas att ni har fått uppleva bråkdelen av den skönhet som jag fick se, men om inte så håll till godo.

En oväntad syn.

Typisk höstdag idag. Solsken, kylig och fräsch luft och man känner sig glad och uppiggad av ljuset och färgerna. Så när jag står på stationen och väntar på tåget och ser mig omkring så tycker jag mig se... men det kan väl ändå inte vara... jo, det är det minsann!

Mittemellan två av husen och långt i fjärran så ser jag för första gången, klart och tydligt, Mount Fuji. Som ni ser på den sista bilden så kunde man fortfarande ana siluetten vid skymningen. En bra början på dagen.

Nyinflyttad och etablerad!

Så har man flyttat igen. Den här lördagen blev det återigen dags att bära väskor, inte särskilt roligt men nödvändigt. Det här bör bli sista gången, det här är nämligen det ställe som jag har tänkt stanna resten av mitt år här. Det tog lite tid att få igång internetet här, först försökte Michiko (Motokos mamma) och jag med gemensamma krafter att förstå hur det hela skulle fungera. Sedan ringde vi upp hennes datalärare för att få lite support via telefonen och till sist beslöt han sig för att själv komma hit och ordna saken. Vilket han gjorde efter att ha kommit hit kl 23.00 och kämpat med min något långsamma och tröga dator nån timme eller så. Jag var rätt trött dan efteråt kan jag säga.

Annars trivs jag rätt bra här. Jag bor emellan 2 tågstationer. Shimoigusa ligger 10 minuters promenad härifrån men det tar 20 minuter med tåget, inklusive ett tågbyte. Asagaya ligger 20 minuters promenadväg härifrån men tåget går direkt till skolan på knappt 10 minuter. Dessutom är det en vackrare väg, med en trädkantad alle. Det är därifrån som jag har tagit de här höstbilderna. Solnedgångsbilden togs från taket.

Som ni ser så har jag försökt ta ett par bilder av lägenheten. Den är mindre än min hemma men större än vad jag bott i hittills.

Sista dagen i Nerima.

Okej, provet är avklarat och det känns inte som det var så särskilt svårt men jag får väl reda på måndag hur det faktiskt. Ikväll är sista kvällen i Nerima och imorgon ska jag börja flytta in mina saker i nya lägenheten i Shimoigusa. Det betyder att ikväll blir det packande som gäller. Det betyder också inget internet på ett tag. De har internet där jag ska flytta, 3G, så det krävs nån installation med hjälp av en cd-skiva med information. Alla som känner mig vet hur nojig jag är när det gäller datorer och elektronik så jag är osäker om jag ska kunna fixa det här själv. Jag ska fråga Kyle om han kan hänga med och visa hur det går till. Om inte annat så kan jag ju alltid ta med datorn till plugget och hålla bloggen igång där.

Det känns nästan lite sorgset att lämna Nerima nu när jag har börjat lära känna området. Huset jag bor i ligger längs med en väldigt mysig shoppinggata där flera butiker är öppna på kvällarna och det alltid finns folk som går omkring. Jag har ju också lärt känna några av de som bor här men det verkar som flera av dem kommer att ge sig av åt olika håll så jag är inte den ende som lämnar Nerima bakom mig. Bilderna som finns med på dagens inlägg är i alla fall tagna längs gatan, jag hoppas att ni gillar dem.

Imorgon är det Shimoigusa som gäller, jag ser verkligen fram mot att lära känna det området. För övrigt så märker man att hösten definitivt har kommit, löven börjar få färg och det är kallare på morgnarna. Nåt som är mer otrevligt är att yenen stiger igen, vi får hoppas att den håller sig lite lugnare jämfört med senast.

Researrangemang och prov.

Jag har just fixat en resa till Sapporo över julen. Hjälp med detta fick jag av en ny kompis, en kille som jobbar på SakuraHouse kontor som kommer från Hokkaido och som så fort han förstod att jag gillade Sapporo gav mig sitt kort och sa åt mig att ringa upp honom om jag tänkte åka dit. Det var hans lediga dag och allting så jag bad honom rejält om ursäkt för att utnyttja hans vänlighet men det verkade vara okej med honom. Han tänker tydligen spendera större delen av nästa år i Europa så jag har lovat hjälpa honom om han skulle ha vägarna förbi Sverige och Stockholm.
Jag kommer att vara i Sapporo från 20:e december till 26:e december så det blir en vit jul i år. Jag hade egentligen tänkt vara där mellan den 3:e och den 10:e januari men Kenichiro, som min kompis heter, förklarade att dels åker alla japaner iväg för att fira nyåret så att allt blir fullbokat snabbt, dels blir plötsligt resorna mycket dyrare. Han hade fullständigt rätt så jag åker lite tidigare för det rimliga priset 23800 yen, i vilket även ingår första natten på ett hotell.
Jag hade totalt glömt bort att nyåret är den viktiga helgen för japaner, inte julafton. Man lär sig.
Annars går jag väl mest och oroar mig för provet på fredag. Så vitt jag förstått så ska det inte vara så svårt men det är ändå allt vi har gått igenom hittills; grammatik, kana och kanji. Jag försöker låta bli att oroa mig eftersom det här är nåt jag valt själv och eftersom jag vill att det här ska bli ett roligt år men det är en gammal vana som är svår att bli av med. Jag tror att det är nån gammal rest av prestations-ångest som ligger kvar sen skoltiden och som helt plötsligt gör sig påmind. Det betyder att jag för närvarande har lite ont i magen när jag försöker komma ihåg allt som lärarna har försökt trycka i oss den senaste tiden. Dom skojar inte när det kallas intensivkurs. Jag är i alla fall inte den ende som våndas och det kommer antagligen kännas rejält mycket bättre på fredag eftermiddag. Då ska jag börja packa för att flytta in i lägenheten i Shimoigusa. Mer om detta senare.

Mat, massor av mat.

Jag har sen jag flyttade hit för ca 2 veckor sen till min egen förvåning lärt känna några av mina rumsgrannar rätt väl. Kyle från kalifornien är väl den som jag har roligast med eftersom vi båda två är lika stora nördar. Sen har vi Maranda från spanien som joggar varje morgon och som tycker om att laga spansk mat och Sarah från kanada. Maranda har släpat med sig en massa käk hemifrån så hon inte ska få abstinens under sin hittills 2 månader långa vistelse här.

Nu i veckan ska hennes pojkvän komma över och om ett par veckor ska hon åka hem. Så vad gör man då med all mat som finns kvar? Man ordnar naturligtvis till en liten fest!

På lördag eftermiddagen trängdes vi alla i det lilla köket och hjälpte till med maten. Först blev det tapas och sedan blev det en rejäl paella. Till detta hade vi en del öl och dessutom 2 flaskor rödvin som jag och Kyle hade fixat. Jag tog australiensiskt och Kyle tog franskt. Till detta såg vi på film på Kyles lilla dvd som vi kopplade till tv'n. Det blev "Transporter", en rätt underhållande fransk actionfilm och "Royal Tenenbaums", en film jag velat se länge och som jag nu anser är ett mästerverk. Den filmen måste jag ha!

Jag tror vi drog oss tillbaka vid 2-tiden, mätta och belåtna. En rätt lyckad lördag.

Sprit och te, går det ihop?

För ca 3 veckor sedan när paniken låg som tyngst över oss svenskelever på skolan hade andraårs eleverna ett krismöte för oss alla för att se vad som kunde göras åt saken. Efter mötet delade en av killarna ut in en inbjudan till en fest för svenskar och japanska sverige entusiaster. Jag tänkte inte så mycket på det då, det var mitt i veckan och man skulle upp till plugget efteråt. Hursomhelst var festen i onsdags och efter att 3 kompisar i en annan av klasserna hade anmält sitt intresse för festen så beslöt jag mig för att gå.

Det visade sig vara en toppenmysig mingelfest i en källarklubb och vi kom snabbt igång att prata med folk till höger och vänster. Jag pratade med en japansk tjej som visade sig vara doktorand i Göteborg, hon ska tydligen åka tillbaks dit om ett par månader. Vi ska försöka träffas för att öva våra språk kunskaper. Vi får väl se hur bra det går, min japanska känns som den är i det närmaste obefintlig. Jag har skrivit ner en massa glosor som studsar runt i huvet och det känns som ett helsike att få ordning på dem, varje gång som jag ska säga nåt så försöker jag febrilt att rota igenom skallen efter rätt ord. Tack och lov så lyckas jag hålla studie-ångesten borta genom att säga till mig själv att jag gör det här för att det ska vara roligt samtidigt som jag vill lära mig. En annan tröst är att det verkar som de flesta elever har gått igenom samma sak. Men tillbaks till festen.

Istället för att göra som vanligt och dricka öl så passade jag på att ta ett krus ume-shu, plommonvin. Det här är ett mycket sött vin och det serveras med is som när den smälter spär ut drickat så det inte känns alldeles för sött. Dessutom serverades det faktiskt i ett lerkrus, snacka om hög klass. Dessutom blev det modevisning mitt i alltihop. Plötsligt tändes ljusen och ett antal tjejer promenerade ut och visade upp det ena plagget efter det andra. Efter en halvtimmes paus gjordes det en gång till med nya kläder. Jag tänkte inte så mycket på det, tänkte mest att det var ju lite intressant med en modevisning. Men när jag ringde upp och pratade med Carro, som är mode-intresserad, så visade det sig att hon hade läst om den här visningen och var eld och lågor och rejält avundsjuk över att jag hade vart där. Som jag sagt tidigare, jag måste snart skaffa en mindre kamera som jag bara kan stoppa ner i byxfickan och ta med vid såna här tillfällen. Japanerna är ett folk som älskar att festa så det lär bli mer av den här varan. Kvällen fick en härlig avslutning när jag på toa sprang in i de 2 svenska DJ's och fick reda på att Obama vann valet. Det finns hopp trots allt!

I förra veckan hade jag skrivit upp mig på vara med på en teceremoni på skolan. Det var idag efter lektionerna och det visade sig att det var bara jag och Daniel. Det visade sig att det inte gjorde så mycket eftersom det blev lugnare och mer avslappnat då. Oyama-san var det som visade hur det gick till och det var riktigt intressant att följa hur väl inövade alla rörelser var. Det är en speciell rytm som man följer och vi fick lära oss hur man på rätt sätt griper tag i ätpinnarna (hashi), hur man vänder skålen med te så man dricker från rätt sida och hur man håller skålen. Sen fick vi pröva på att själva göra i ordning en skål te. Ni kan se på bilderna hur Oyama-san visar mig hur det går till. Det var lite bittert men inte så dumt.

Nästa fredag så har vi mitt-termins prov så det lär bli en del pluggande, AAARRRGGH!!!.

Kulturhelg och en del annat.

Det var några dar sen jag skrev nåt men det är ju så, har man en del att göra så har man inte tid eller ork att skriva så det skjuts framåt.

Hur som helst, i fredags firad jag halloween med att gå ut och dricka koreansk buff'e med några koreanska elever. Det var riktigt gott, jag önskar bara att jag hade kunnat mer japanska så jag hade förstått vad folk snackade om. Jag hade i alla fall turen att min bordsgranne kunde engelska så jag slapp att sitta stum. De få gånger jag kunde använda några japanska ord fick jag i alla fall en rejäl kick av, det här kanske kan fungera. Senare under kvällen dök det upp en svensk elev och när jag pratade med honom visade det sig att han kände min kompis Motoko i sverige och till och med hade bott i samma lägenhet som jag ska börja hyra om 2 veckor. Jag är vid det här laget starkt troende på slumpens makt.

På lördagen passade jag på att göra en liten utflykt. På stället jag bor på nu har de ett helt ställ med turistinfo och de hade en folder om en plats som heter Mt. Takao. Det här är ett berg som ligger ca. 4 mil från Tokyo och är omkring 600 meter högt. Det tog en halvtimme med tåg och var visserligen lite av en turistfälla med souvenir och matstånd lite överallt och hundratals andra besökare förutom mig själv, men med den utsikten så brydde jag mig inte. Solen sken och det var fortfarande grönt överallt men det kändes ändå att det börjar bli lite svalare och att hösten är på väg.

Vid en av rastplatserna kunde man köpa lite sake att dricka och en äldre man som visade sig vara ägaren till det lokala bryggeriet, tyckte det var så kul att en utlänning var nyfiken på hans sake så jag fick betala hälften av priset. I detta ingick en fyrkantig träask som man dricker ur och som kalla masu (stavas med katakana). Sen stod han och jag gick och diskuterade alkohol ett tag innan jag kände att det var dags att börja röra på sig. Han hette förresten Kamiyama och eftersom Kami betyder gud och Yama berg så är det ett rätt mäktigt namn.

Eftersom jag tog mig uppför berget med hjälp av en lift så åkte jag nedför på samma sätt och jag har redan bestämt mig för att komma tillbaka för att försöka få bilder på löven när de verkligen är knallröda.

På söndagen besökte jag Asakusas tempelområde och trängdes med horder av folk. Jag har varit där tidigare och sett det mesta men det är intressant ställe att vara på. Eftersom måndagen var officiell helgdag var det extra livat med lite extra tillställningar som till exempel en teaterföreställning i ett hörn och massor av uteserveringar så man kunde äta sig proppmätt. Återigen sken solen även då och det var varmt och skönt ute.

Jag måste nog tyvärr bryta här för jag är rätt trött och jag måste dessutom göra mina läxor.