Screw you guys, I'm going home!

Så har då cirkeln slutits, ett har gått sen jag kom hit och det är dags att ge sig av hemåt. Just det, den här vikingens äventyr i österled börjar närma sig sitt slut för imorgon sätter jag mig på planet hemåt. Idag har jag inte gjort så mycket annat än de sista förberedelserna, stänga av abbonemanget till mobilen, tömma kylskåpet på allting och så fort jag är färdig med det här inlägget så ska jag packa ner datorn. Jag har de senaste dagarna försökt gå igenom allt jag upplevt men det är lite svårt eftersom jag håller mig upptagen med alla de sista grejerna som måste göras. Jag antar att när jag väl kommit hem och börjat slappna av så får jag ta mig tid att gå igenom den här bloggen och läsa igenom vad jag faktiskt upplevt. Igår hälsade jag förresten på Kyle för att lämna tillbaks den lilla DVD-spelare och de filmer jag lånat av honom. När han vid ett tillfälle hört mig gnälla om hur mycket jag saknade att kunna titta på vilka filmer jag ville så lånade han mig dem. Han har dessutom nyligen vart smittad av svininfluensan som härjar som bäst så nu kan jag skryta med att jag känner nån som har haft den. Men var inte oroliga, han hade hunnit bli frisk när jag hälsade på. Det kommer kännas märkligt att inte längre knata runt i akihabara på lediga stunder men kul har det varit.
Så, nu kan jag åtminstone grunderna i japanskan och jag kan nog hålla en enkel konversation, så när ska jag komma tillbaks hit så jag kan använda den? Vet faktiskt inte, först måste jag komma tillbaks till mitt liv och börja jobba och så får vi se hur ekonomin utvecklas. Det blir kanske inte nästa år som jag kommer hit igen men jag får helt enkelt vänta och se. Det är mycket möjligt att jag prövar på att resa till lite närmare mål, det slog mig för inte så länge sen att jag har rest till andra sidan jordklotet ett par gånger nu men jag har knappt sett nåt av mitt eget hemland. Jag ska kanske pröva på att se lite av Skandinavien härnäst. Så visst är jag lite sorgsen över att lämna landet långt bort i öst, men det finns mycket annat att se fram mot och förr eller senare så kommer jag att återvända hit.
Jag hade tänkt att jag på det här sista inlägget skulle ha med några av mina favoritbilder som jag tagit under året. Jag har visserligen tagit en himla massa bilder av körsbärs träd när de blommade som bäst men det blev två bilder som är rätt speciella för mig. Den ena bilden tog jag i Sapporo, Hokkaido förra vintern då jag lyckades fånga på bild de första snöflingorna i det som blev en snöstorm som snöade in hela stan. Den var dessutom så kraftig att allt flyg fick ställas in och jag fick stanna en extra dag. Så pass kraftigt snöoväder har jag aldrig upplevt, men så har jag heller aldrig varit särskilt långt norrut.
Den andra bilden är siluetten av gundam-statyn på Odaiba med resten av Tokyo i bakgrunden. Eftersom jag gillar manga och anime väldigt så var det rätt häftigt att kunna se en kopia i naturlig storlek, 18 meter hög, av en av de mer kända jätte-robotarna som härjar runt i de teckande tv-serierna. Den stod där visserligen i bara två månader men det var en upplevelse att gå dit och se den på plats. De har dessutom nyligen byggt en staty i Kobe nyligen, som föreställer en annan jätterobot från en annan serie, men också den rätt känd. Jodå, Japan älskar verkligen sina jätterobotar.
Ja då är det dags att avsluta den här bloggen. Det har varit roligt att prata med er och berätta om allt jag har varit med om under mitt äventyr i österled men nu är det tyvärr slut för den här gången. Det är mycket möjligt att jag fortsätter skriva här nästa gång jag reser nånstans men det blir en annan gång. Tack för att ni läste och hoppas att ni tyckte om det.

Sista skoldagen (snyft!).

Så var det då dags, den sista skoldagen har kommit och det är faktiskt över. Ett års studier har slutat och det är dags att ta farväl av skolan, dess personal och de kompisar jag har fått under året. För 6 månader sen så pratade jag med en svensk på skolan som just hade avslutat sitt studieår och skulle hem och han sa att det är svårt att förstå hur ett år har kunnat gå så fort. Just nu kan jag bara hålla med honom.
Den här sista dagen så satte vi oss ner med Kawakita-sensei och fick en och en gå igenom proven vi just gjort. Vi pratade om vad vi var bra på och vad vi nog behövde jobba lite mer med samt naturligtvis om vi hade klarat proven så vi kunde gå upp en nivå. Den här gången klarade jag det galant. Det betyder kanske inte så mycket eftersom jag ändå ska hem men jag ville ändå visa för mig själv att jag skulle kunna klara det. Jag kommer verkligen sakna Kawakita-sensei, bättre lärare tror jag faktiskt inte jag har stött på tidigare. Jag måste nog säga att jag det gäller även personalen på skolan som har hjälpt oss och stöttat oss och gett oss all den hjälp vi har behövt. Det här är verkligen en skola att rekommendera.
Men trots att jag nu tagit ett sorgset farväl av skolan så var inte fredagen över för det. Kazuya, som jag och Patricia har hängt med en del de sista månaderna, hade bestämt sig för att fixa ett farväl-party för mig på en izakaya i shinjuku. Trots att det inte dök upp så många så hade vi det riktigt kul. När jag tänker efter så var det nog lika bra att det inte dök upp så många, eftersom det gjorde det lite lättare att prata med folk. Eftersom jag känner folk från flera olika klasser så var det en del folk som träffade varandra för första gången och vi pratade med en blandning av svenska, engelska och japanska. Jonathan hade även med sig en kompis som var på besök och som hade kommit samma dag. Hon var något jetlaggad men hon fick sig ett väldigt vänligt mottagande. Tydligen första gången hon är i Japan så jag tror hon ett rätt bra första intryck.
När mina föräldrar hälsade på i våras så hade de med sig en souvenir som de tyckte kunde vara en bra present till nån av mina kompisar, en skärmmössa som det står "SVERIGE" på och som även har de tre kronorna. Den har legat och skräpat här i lägenheten ett tag och jag har väl inte riktigt vetat vad jag ska göra av den men igår så kom jag på att det vore den perfekt presenten för Kazuya. Han är en väldigt bra vän och han tycker om att resa och att hänga med oss utlänningar så han har förtjänat den.
Till sist var vi tvungna att gå och det här avskedet kändes värre men så är det. Tack och lov för internet, dels så har jag mail-adresser till flera av mina kompisar men jag har framförallt upptäckt hur användbart facebook är när det gäller att hålla kontakten med folk långt borta. Jag ser fram mot att lära mig hur man använder facebook bättre, lägga upp filmer, bilder etc. när jag kommer tillbaks så jag kan hålla reda på vad folk har för sig, var de nu råkar vara. Det har varit ett fantastiskt år och jag ångrar ingenting!

Vad jag gjorde i torsdags.

Efter att ha haft det sista provet i onsdags (grammatikprov, för er som vill veta) så var det dags att börja ta det lite lugnt. Därför skulle alla iväg på ett besök nånstans med sin klass. Förra terminen var det NHK-studion, den här gången Edo-Tokyo museet. Vår klass är ganska liten till att börja med och alla dök inte upp så vi var sammanlagt 5 personer som gick till museet. Jag har varit på det här museet ett par gånger tidigare men jag blir alltid lika imponerad när jag är där. Alldeles utanför tågstationen innan man kommer till museet så har vi också Tokyos stora sumo-stadium(naturligtvis har jag glömt bort vad det heter) och det var där jag gick i början av året för att se en match med folk från skolan. Hursomhelst, museet skildrar tokyos historia från dess grundande till nutid och det finns mycket att se om man gillar historia. Det bästa är om man har några timmar på sig så man kan se allting vilket vi tyvärr inte hade, men som ni kan se av bilderna så hade vi det rätt kul. På kvällen så gick jag ut och åt lite sushi tillsammans med Mafumi, sista gången på ett bra tag tyvärr. Vi pratade om hur snabbt det här året har gått, hur det snart är dags för mig att åka hem. Hon berättade också att hon tyvärr inte kommer kunna hälsa på i sverige nästa år eftersom hon håller på att leta efter ett nytt och det kommer betyda att hon får jobba rätt hårt när hon väl har börjat där. Det var roligt att träffas igen, samtidigt som det kändes rätt sorgligt att säga hejdå till henne.
Då var det bara en skoldag kvar.

En vecka kvar och nedräkningen fortsätter.

Så var det dags för sista skolveckan och dags för alla prov. Vi börjar veckan med våra prsentationer. Presentationen är ett valfritt ämne som man har skrivit om på japanska och sen ska läsa upp inför klassen. Man ska dessutom helst kunna det utantill för att på så sätt kunna ha en bättre kommunikation med de som sitter och lyssnar. Vi är en rätt liten klass, bara 6 personer, så det gick snabbt att ta sig igenom. Duncan pratade om sin hobby att spela ishockey, Petra pratade om marsvin, Yomi om traditionell koreansk mat, Veronika om visual-kei och jag och Andrea pratade om sprit. Just det, jag hade valt att prata om japanskt öl och han om sake-tillverkning. Jag hade dessutom köpt med mig lite öl för att visa upp (det man i amerikanska skolor kallar för "show and tell") och Andrea hade tagit med sig två flaskor sake som skilde sig något från varandra i smaken. Det var både kul och avslappnat fast de flesta av oss var tvungna att ha pappret med texten i närheten. Som ni kan se på bilden så har den japanska höstölen börjat med färgglada burkar och något starkare innehåll. Imorgon är det kanji-prov och i övermorgon grammatik-prov, stööön.

Ryo Azumi, manga-ka.

För två somrar sedan så var jag i Tokyo och gick för första gången på Comiket. På ett av alla borden där folk sålde sina egen-tecknade serier såg jag nåt som verkade vara nåt slags fantasy-historia men efter att bläddrat igenom så upptäckte jag att det vara en berättelse om vikingar. I en del av de andra tidningar som låg bredvid så berättade tecknaren, i serieform, om sina resor till olika delar av skandinavien. Det var tydligt att kvinnan som tecknat de här serierna älskade vikingar. Jag pratade lite med tecknaren, som kunde engelska, och köpte ett ex. av varje nummer av tidningarna hon haft med sig och sen fortsatte jag vidare. Eftersom jag tycker det är rätt kul att ha träffat en japansk vikingaentusiast som dessutom är manga-ka (dvs serie tecknare) så har jag hållit kontakten, skickat lite böcker på engelska om vikingar, den svenska serieversionen av Röde Orm, etc. Hon har i sin tur skickat en del av de serier som hon har gjort, bland annat berättelsen om den norske vikinga kungen Olav Tryggvasson i serieform. Eftersom hon frilansar som serietecknare så kan det bli lite olika saker hon gör, för närvarande så jobbar hon på en serieversion av bibeln med början i gamla testamentet. Jag har fått den första boken och den är rätt bra. Eftersom mitt år här snart är slut och det är dags att åka hem så gick vi och fikade igår. Det var intressant att höra hur det är jobba som serietecknare i Japan, det har tydligen vart väldigt stressigt sista tiden för att få boken färdig till deadline. Hon skulle vilja göra mer serier om vikingar särskilt som hon just nu håller på att läsa den japanska översättningen av "Heimskringla", men är man frilansare så får man ta de jobb man får. Det verkar i alla fall som hon ska besöka Stockholm i början av december så jag hoppas kunna ha tid över till att visa runt lite. Hur som helst så var det roligt att sitta ner och prata med en vän som inte bara har samma intresse som en själv utan också jobbar med nåt som jag verkligen tycker om, serier.

Glad överraskning i Asakusa.

Och nu förklaringen till varför jag är så pass full. Jag åkte ut till Asakusa idag, mest för att det var längesen sen jag var där och det är ett mysigt ställe att hänga på, särskilt om man kommer bort från turiststråken. Jag gick till en av de mindre gatorna som jag har varit på tidigare och satte mig på en av de uteserveringar som kantar gatan. Efter att ha beställt en öl och lite tilltugg så blev jag tilltalad av paret bredvid som undrade vart jag kom ifrån. Det här fortsatte i en konversation där jag fick reda på att killen i paret tydligen hade satsat pengar på en häst som skulle springa strax efteråt och tillsammans såg vi loppet på barens tv. Tyvärr kom hästen långt efter så det blev inga pengar. Vi fortsatte prata, på japanska och ibland lite engelska när ordförrådet tröt, och de bjöd mig på en drink och frågade slutligen om jag hade lust att följa med och äta på en av deras favorit-restauranger. Det kunde jag inte tacka nej till så jag hängde på. Det visade sig vara en liten lokal restaurang som låg på en bakgata som antagligen skulle ha gått förbi utan att veta vad som fanns där. De serverade monja och fast jag har ätit monja tidigare i Japan så har den aldrig varit så god som den jag åt idag. Det blev mycket ätande och en hel del öl ovanpå det hela så jag är just nu lite trött. Dessutom vägrade de låta mig betala min del utan jag blev bjuden på måltiden och sen följde de mig till tunnelbane stationen. Det är vad jag kallar gästfrihet.

Ut till Big Sight i glada vänners lag.

Jag är för närvarande full som ett ägg när jag skriver det här så jag ska försöka koncentrera mig. I lördags åkte jag tillsammans med Kazuya och några av hans kompisar (som liksom mig är utländska studenter) ut till Odaiba för att besöka den stora mässhallen Big Sight. Det var nämligen så att den här helgen så hade de en stor mässa om utlandsresor så alla de stora flygbolagen visade upp sig. De fanns stånd där folk informerade om resor världen över, så naturligtvis gick jag till Europa sektionen och hittade ett ställe där de gav information om skandinavien. Jag plockade på mig alla broschyrer de hade om skandinavien, det är visserligen på japanska men det kan vara kul att läsa om hur mitt hemland presenteras. Det var som sagt mycket att se och vi blev kvar större delen av dagen där ute.